Poetry
Arvskifte
När mormor dog började huset lämna ifrån sig saker.
Först en tand i sockerskålen.
Sedan var det tre vigselringar i avloppet,
en barnhandske inmurad bakom spisen.
Morbror Lennart höll upp den
mellan tumme och pekfinger.
Vem fan murar in en handske?
Vi bröt upp golvet i salen.
Brädorna knäcktes längs gamla spikhål.
Under dem låg sjutton fotografier,
samtliga tagna samma vinter.
En häst framför vedboden.
Mormor med händerna i förklädet.
En pojke som höll en död hare i öronen.
Ingen kände igen pojken.
Mamma sköt undan bilderna,
hällde kaffe över sin tallrik
och började räkna silverskedarna.
Elva. Det skulle finnas tolv.
På vinden hittade vi en resväska
full av sönderklippta klänningar.
Ärmarna låg för sig,
kragarna för sig.
Någon hade sprättat bort varenda ficka.
Lennart ville elda upp alltsammans.
Mamma vägrade.
De grälade om vem som betalat taket
sommaren nittonhundraåttiosex,
vem som hämtat veden,
vem som aldrig ringde.
Jag bar ut väskan på gården.
Det hade börjat frysa.
Gruset bet sönder sulorna
på mina gamla stövlar.
Vid brunnen låg en sked
med skaftet nedtryckt i jorden.
Jag drog upp den.
På baksidan stod ett namn
som ingen av oss bar.
Inne i huset skrek Lennart
att han hade hittat den tolfte skeden.
Mamma skrek tillbaka
att han skulle lägga den där han fann den.
Jag stoppade min i fickan.
Nästa morgon rev vi köket.
Bakom skåpen satt en dörr,
målad i samma gula färg som väggen.
Det fanns inget handtag.
Lennart hämtade kofoten.
Mamma ställde sig framför honom.
För första gången på tre dagar slutade de gräla.
Hon sträckte fram handen.
Jag visste inte först vad hon ville.
Sedan kände jag skeden
trycka mot mitt lår.